fredag 27 januari 2012

Den elektroniska föräldern

I sin artikel "Familjeliv i skärmens sken" skriver Thomas Lerner i DN den 25 januari om hur dagens elektronik kan avskärma oss från våra barn och göra oss mindre närvarande i deras liv. Diskussionen ställs delvis mot det typiska livet för en barnfamilj i Sverige, där arbetsdagen varit lång och tiden mindre än den som man ofta har i Kanada där det är vanligare att en förälder (läs mamman) är hemma eller arbetar deltid.
Foto: Thor med årets julklapp, The Millenium
Falcon som har 1254 bitar. Det tog honom
fyra dagar att bygga. 

Hmrpf..... facebook och mejl påverkar tydligen kvalitén på samtalen med barnen? Oj, vad jag känner igen mig.

"Mamma, kan du hjälpa mig med den här legobiten. Jag får inte fast den."

"Hmmmm...."

"Mamma, kan du hjälpa mig med den här legobiten. Jag får inte fast den."

"Hmmmm...."

"MAMMA!!! KAN DU HJÄLPA MIG!!!!

"Ja hjälp, men varför skriker du, Thor? Det är klart att jag hjälper dig".


Debatten här i Kanada går oftast ut på att det är kvantitet av tid och inte kvalité som är viktigast. Jag har inte helt förstått var debatten om tid och barn i Sverige har hamnat eftersom de flesta föräldrar inte verkar ha valet eller kanske till och med förväntningen på sig att ha mycket tid med sina barn. Också Kanada har ett ökande antal barnfamiljer med två föräldrar som arbetar heltid. Speciellt i Vancouver, eftersom det är en av världens dyrast städer att äga sitt boende i.

När svenska föräldrar flyttar till Vancouver slås många av hur aktiva de kanadensiska föräldrarna är och förväntas vara med sina barn. Kineserna är värst med totalt fokus på akademiska kunskaper redan från 3-års åldern. Man ska vara engagerad i skolan, läsa extra med barnen efter skolan och skjutsa till allsköns kurser och träningar efter skolan. Kanske inte helt olikt det liv man lever i Sverige, men mängden av tid man lägger på barnens aktiviteter här skiljer sig markant från Sverige.

När Thor gick i Kindergarten förra året (Kanadas version av förskolan som de börjar vid 5 år) var det alltid minst en volontär som hjälpte till under dagen i klassrummet. På onsdagar var vi tre föräldrar som hjälpte till i biblioteket när det arbetade på datorerna. Man har inga resurser i Kindergarten i Thors skola. De extralärare man har sparar man tills barnen är äldre och mer mottagliga för undervisning. En lärare förväntas sköta 22 femåringar och samtidigt lära dem räkna och läsa. Det säger sig självt att det inte går, vilket de flesta föräldrar inser och därför ställer upp med sin egen tid.

Av 22 barn i Thors klass tippar jag att hälften av mammorna inte jobbar. De som arbetar känner man inte och ser aldrig. Deras barn går på fritids som finns på skolan. Detta drivs av YMCA och verkar vara helt OK, till och med pedagogiskt. Skolan har en mycket aktiv föräldraförening som drivs av en styrelse där de yrkesarbetande verkar vara överrepresenterade. Hinner man inte hjälpa till under dagen, så gör man det på kvällen.

När barnet är litet går mamma gärna 1-2 meter efter det i lekparken med armarna utbredda för att förhindra varenda potentiella snubblande eller fall. Min väninna Sofia som kom hit direkt från Sverige, satte sig på en bänk med en kopp kaffe och läste en bok medans hennes 3- och 4-åring lekte själva. De kanadensiska mammorna häpnade. Hon bröt också den kanadensiska regeln med att man aldrig tilltalar någon annans barn direkt. Om James, tre år, slår ditt barn kan du alltså inte säga till James direkt utan måste be hans mamma säga till honom. Oftast finns hon inom en 1-meters radie av James så det är inte svårt att hitta henne. Sofia visste inte detta utan sade till en liten kille som pucklade på ett annat barn (inte hennes), varpå mamman till det barnet som slog, dök upp som anden i glaset och sade "Is there a problem?" med barsk röst och bister uppsyn. Tilltala därför aldrig kanadensiska barn direkt på lekplatser. Du kan hamna i slagsmål med mamman.

Jag vill påstå två saker efter att ha sett hur svenska och kanadensare uppfostrar sina barn. Barnen älskar oftast att föräldrarna kommer till skolan och hjälper till, i alla fall de första åren. De mår bra av mycket tid med föräldrarna. Tyvärr resulterar det kanadensiska skolsystemet ofta i helt ojämlika relationer och en karriär som slumrar in för kvinnan under de åren barnen är små. Kanske till och med för alltid, eftersom man aldrig kommer i kapp eller tillbaks in i yrkeslivet igen. Men speciellt självständiga blir de kanadensiska barnen inte. Jag älskar hur autonoma svenska barn blir av att gå på dagis. Mina barn ligger ljusår efter i att kunna klä på sig själv, servera sig själv mat och vara ensamma utan mig. Jag märker det varje år när jag kommer hem. Eftersom Thor & Wilde bara är 4 och 6 år bekymrar det mig inte än, men jag häpnar alltid när jag ser 4-5 åringar som brer sina mackor själva. Det händer inte hemma hos mig.

För att återgå till den elektroniska tekniken så förhindrar denna en del direkt assistans av mina barn och jag har bestämt mig för att jag nog tycker det är bra. Jag vägrar leka med mina barn eftersom jag tycker att det är tråkigt. Just nu skriver jag den här bloggen på min laptop. Thor är sjuk och tittar på Batman på min iPad i sin säng. Wilde är också sjuk och äter sina obligatoriska äppleskivor framför TVn som visar programmet "My Little Pony". Jag ska snart stänga av eftersom de blir på ett märkligt humör när de ser för mycket på TV. Ibland kommer de ut i köket och vill sitta i mitt knä.

Thors tilltagande fascination av lego ledde till att hans pappa gick ut och köpte "The Millenium Falcon" i julas. Det rekommenderades från 9 år och uppåt. Jag var helt emot det eftersom jag trodde att det skulle bli vi som fick lägga halva jullovet på att bygga ihop de 1254 bitar som detta Star Wars-rymdskepp består av. Eftersom jag alltid vägrar hjälpa till med diverse lekande och småprojekt har min lättja indirekt lett till att Thor blivit jätteduktig på att bygga själv. Om jag skulle vara den där ständigt mentalt närvarande föräldern som jag har teoretisk möjlighet till att vara som hemmavarande, så skulle han aldrig ha upptäckt den talangen själv.

Jag tänker därför fortsätta vara en elektronisk förälder, genom att fortsätta blogga och mejla med gott samvete. Så länge jag lagar killarnas mat, kör dem till alla aktiviteter, stänger av TVn efter ett tag så att de kan leka, inte svarar i telefonen under den stora familjemiddag vi äter varje kväll och småpratar med dem vid läggdags efter att ha läst en eller ett par böcker så tycker jag att de räcker. Jag är ofta närvarande, både fysiskt och mentalt. Inte alltid, varje förmiddag lämnar jag huset och gör mina egna grejer medan min au pair passar Wilde och Thor är i skolan. Men jag har mycket tid med barnen. Det fullständiga fokus på dem som oftast förväntas här i Kanada blir inte bara enormt slitsamt för föräldern som aldrig kan få något gjort, utan leder också indirekt till att barnen inte hinner lära sig något själva.

Hur är det hemma hos dig? Hur mycket tycker du man ska fokusera på sitt barn? Om du bor utomlands, arbetar du eller är du hemma? Vad är för- och nackdelarna med din situation jämfört med den svenska normen?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar