När mamma och pappa inte vill leva tillsammans längre

Förra veckan fick jag ett SMS från en nära vän med en förvarning om dåliga nyheter. Med hög puls och hjärtat någonstans under hakan ringde jag henne, rädd för att någon var sjuk eller hade skadats. Efter en lång intensiv diskussion och flertalet frågor, stod det klart för mig att ingen var döende. Däremot skulle mina nära och underbara vänner skiljas. Beslutet var taget.

Mina vänner arbetar hårt på att skilja sig i samförstånd, så att livet ska bli så enkelt och bra som möjligt för deras gemensamma barn. Jag har sett många kanadensiska skilsmässor på nära håll det sista decenniet. Tyvärr har många av dessa förvandlat den gemensamma relationen till ett slagfält. Speciellt under den fas då man försöker dela upp tillgångarna. Orsaken är ofta den ekonomiska obalans som råder mellan män och kvinnor i Kanada, där mannen tjänar mest, och därför ofta tycker att han har rätt till mer. Lagen definierar kvinnan som den svagare varelse hon oftast rent statistiskt är. En relation som redan är stressad till max stressas ytterligare av debatt om värde av hus och möbler. Två människor som en gång älskade varandra förvandlas till bittra fiender, under diskussioner om pengar med små möjligheter att fungera tillsammans som vänner och föräldrar. Den typ av pragmatiska skilsmässor som finns i Sverige, där man ibland till och med umgås med sitt ex och hans eller hennes nya partner, är ovanliga på denna sidan Atlanten.


Jag är väl medveten att jag i mitt resonemang ovan kunde byta ut hon och henne med han och honom, eftersom den kanadensiska lagen naturligtvis inte skiljer på män och kvinnor. Men i realiteten möter jag få hemmapappor, medan det vimlar av oss hemmamammor. Vänskapliga skilsmässor tror jag oftast sker när det inte finns stora skillnader i tillgångar eller inkomst. I min närmiljö är det också vanligt med stora tillgångar. På ett sätt skulle man kunna tro att det är lättare att dela upp mycket än lite, men det verkar tyvärr vara helt tvärsom.

Samma dag som mina vänner meddelat att deras tioåriga äktenskap är över försöker jag förklara för Thor vad som har skett och vad begreppet skilsmässa innebär. I hans värld är de flesta föräldrar gifta och bor tillsammans. Bland hans klasskompisar finns bara ett barn med föräldrar som inte längre är tillsammans. Inledningsvis tycker jag det är enkelt att beskriva. Jag baserar mitt resonemang på en alldeles för enkel version av att Thors kompis mamma och pappa vill inte bo tillsammans längre, men att de fortfarande är vänner. Thor frågar då varför de inte kan bo tillsammans längre om de är vänner? Jag kontrar med en beskrivning av vad vuxen kärlek är eller vad det kan vara och vad som händer när det inte känns så längre. Till slut har jag krånglat in mig i ett så komplicerat resonemang om kärlek och förståelse att jag knappt förstår det själv. Med 6-åringens typiska korta koncentrationsförmåga börjar Thor prata om något annat, säkert lättad av att slippa undan mammas långa och svårbegripliga monolog.

Jag är också lättad. Det är svårt att förklara vad kärlek är, hur den börjar och hur den slutar. Om någon visste hade nog kärlek och passion sålts receptbelagda på apoteket.


Intressant att veta....

• Statistics Canada anger att det är ca 38% risk att man skiljer sig innan man varit gift i 30 år.
• Kanadensiska män är genomsnittligen 29 år när de gifter sig. Kanadensiska kvinnor är 26 år.
• Om det finns gemensamma barn i äktenskapet är det 73% mindre risk att äktenskapet slutar i skilsmässa än om man inte har barn tillsammans.
• Efter skilsmässan har bara ca 10% av föräldrar delad vårdnad med minst 40% tid hos båda föräldrarna. Endast 10% av barn med skilda föräldrar bor hos pappan. De flesta bor alltså mest hos mamma (80% av barn).
• 43% av kvinnor får minskad inkomst inom två år av en skilsmässa, medan samma siffra är 15% för män.
• Kanadensiska skilsmässor kan lagligen ha tre olika orsaker: 1) Separation i mer än ett år, 2) otrohet, eller 3) fysisk eller psykisk misshandel. En majoritet av skilsmässor (95%) ges för att paret har varit separerade i över ett år.
• Skilsmässor är på nedgång i Kanada, något man tror beror på att paren är relativt äldre när de gifter sig.
• En av fem skilsmässor blir långdragna och tar mer än ett år av lagliga förhandlingar att slutföra.
• Det är dyrt att inte komma överens. En segdragen skilsmässa kan kosta upp till 700 000 SEK. 

Mamma, är jag svensk?

"Mamma, är jag svensk?", frågar 8-åriga Moa sin mamma Eva.

Moa bor med sin bror Max, pappa Magnus från Malmö och mamma Eva (min syster) i Tustin i Kalifornien. Hon är född i USA och har aldrig bott i Sverige. Hemma pratar alla svenska, även om barnen ofta leker med engelska som gemensamt språk.

Moa-goa & undertecknad i somras.

När Moa frågar vilken nationalitet hon har, svarar Eva att hon är amerikan, men att hon är en svensk amerikan. När Eva återger diskussionen på sin facebooksida svarar en utlandssvensk väninna att så skulle hon ALDRIG svara, och att hennes barn är svenskar också. Detta får mig att kontra att mina barn är svenska kanadensare eftersom de är födda här och har en kanadensisk pappa. Jag inbillar mig att det är så mina barn upplever det, trots att vi aldrig diskuterat det. Vi verkar alla tre ha en uppfattning om vad barnen borde känna.

Morgonen efter sitter Thor vid frukostbordet och äter cheerios. Jag kan inte låta bli att fråga om han känner sig mest kanadensisk eller svensk? Min lille professor ritar en osynlig cirkel i luften med skeden medan han funderar på svaret.

"Jag känner mig som båda", säger han säkert efter en lång tankepaus. Jag hajar till och blir förvånad, utan att kommentera.

Den finska psykologen Pirjo Ouvinen-Birgerstam definierar personlig identitet som individens medvetenhet om och upplevande av sig själv som en bestämd och unik person i ett eget historiskt och socialt sammanhang. Jag skulle vilja lägga till kulturell situation. Om ett barn pratar svenska, har mycket kontakt med Sverige och firar många svenska traditioner ter det sig logiskt att det utlandssvenska barnet upplever sig som svenskt. Psykologen Yvonne van de vis Kaufmann beskriver i sitt examensarbete vid Stockholms Universitet också barn som upplever sin kulturella identitet som den som föräldrarna har, trots att de inte har goda kunskaper i föräldrarnas språk. Man kan alltså som utlandssvenskt barn uppleva sig som svensk även om man inte kan svenska speciellt väl. 

Thor tycker att han är svensk OCH kanadensare. Inte svensk kanadensare vilket jag antagit. Moa är inledningsvis osäker eftersom hon lever i en helsvensk familj utomlands. Men efter att Moa frågat mamma vilken nationalitet hon har berättar hon för sina föräldrar att hon ska flytta till Sverige när hon blir stor, läsa till veterinär och gifta sig med en svensk. När mamma frågar varför svarar hon att det är för att Sverige är bäst, eftersom det finns snö där. Eva kan inte låta bli att påpeka att hon och Magnus i så fall kommer att sakna henne, varpå Moa utan att blinka kontrar med att de kan hälsa på henne på somrarna. Det samtalet ger mycket information om vad hon upplever som sin kulturella identitet och var hon hör hemma.

Har du frågat ditt barn vilken nationalitet han eller hon känner sig som? Gör det, både jag och min syster fick en annan uppfattning om vad våra utlandssvenska barn känner sig som. 

Barn är smarta och vet oftast bäst själva vilka de är.

Mina 100 skäl till att älska Vancouver

Hundra skäl till att älska Vancouver... i alla fall mina.

1. De vackra bergen med snö som tar andan ur en på morgonen.
2. Närheten till havet och den stundvisa lukten av salt.
3. Avsaknad av vind pga av det skyddande läget av Vancouver Island.
4. Den betydande skärgården och Sunshine Coast med alla sina smultronställen.
5. Närheten till en av världens bästa skidorter, Whistler, mindre än två timmars färd från staden.
6. Att man kan klä sig hur som helst och ingen bryr sig.
7. Att man ropar ut ett högt "Thank you!" till busschauffören när man går av bussen, även om den är packad med folk. 
8. Att man kan prata med folk på stan utan att bli tagen för en patient som rymt från mentalsjukhus.
9. Vancouver Aquarium.
10. VanDusen Botanical Garden.
11. The Bloedel Conservatory med sin prunkande tropiska trädgård.
12. Restaurangen Hawksworth's som kan tävla med ledande restauranger i Paris och London.
13. Kitsilano med sin alternativa kultur och gator fulla av människor som lugnt promenerar med yogamattan under armen
14. Snygga Yaletown, med alla hippa människor.
15. Granville Island med sin fantastiska saluhall.
16. Att småbåtar är del av den kommunala transporten.
17. Alla community centres med allköns kurser och aktiviteter för alla åldrar för litet pris.
18. Science World, fyndigt mumseum med vetenskapliga utställningar för barn.
19. Capilano Suspension Bridge.
20. Att Vancouver är den grönaste staden i Nordamerika (minst koldioxidutsläpp).
21. Att det i alla fall finns en vision om att bli världens ledande gröna stad (även om jag inte helt förstår hur vi ska hinna med det innan 2020).
22. Translink, speciellt Skytrain som tar mig ner på stan och till flygplatsen på 10 minuter.
23. Skidbackarna på Grouse Mountain, Cypress mountain & Mount Seymour.
24. Äppelfestivalen på UBC varje år med provsmakning av hundratals olika äppelsorter.
25. Alla lokala farmers markets, speciellt i september när man kan frossa i vilda tomater.
26. Närheten till vindalen Okanagan (fem timmar med bil, men ett ställe som jag älskar att besöka och som har Kanadas enda öken).
27. Klimatet april-oktober.
28. Alla hipsters på Main Street.
29. Gunnars pepparkakor på Liberty Bakery på Main Street.
30. Sandstränderna i centrala Vancouver.
31. Beachvolleyn på Jericho Beach.
32. Att springa på grusgången längs havet på Spanish Banks
33. Alla cykelvägar.
34. Att man kan komma försent till ett professionellt möte iförd blöta cykelkläder och med bortglömd påslagen cykellampa, och bli förlåten eftersom alla kollegor känner press att de också borde cykla till jobbet.
35. Hajking i  "The University Endownment Lands"
36. En cykel- eller löptur  på vägen runt magiska Stanley Park.
37. Bistron "Faux Bourgeois".
38. Jean-George Vongerichtens restaurang "The Market" på spektakulära lyxhotellet Shangri-La (högsta skyskrapan i stan).
39. Shoppingen på Granville Street med alla läckra affärer.
40. Alla vackra mansions från 20-talet i Shaughnessy som inte rivits än.
41. Att många Vancouveriter ger hemlösa småslantar.
42. Talesättet bland hemlösa i Vancouver "You never have to go hungry in Vancouver" (pga av alla soppkök och härbergen som serverar mat).
43. Att HIV-sjuka får gratis vård.
44. De många mysiga caféerna på Commercial Drive.
45. The Polar Bear Swim på nyårsdagen, då galnaVancouveriter simtävlar i havet om att bli först ut att ringa i en klocka som sitter på en boj.
46. Ta en drink när solen sjunker ner i havet på verandan på "The Boat House" i Kitsilano.
47. Skriva på mitt favvis-Blenz i hörnet av Maple & Broadway
48. Kläderna speciellt jeansen, på Aritzia 
49. Spcialistsjukvården, som kanske inte är speciell för Vancouver, men som slår den svenska alla gånger.
50. Att beställa en London Fog på någon av stans alla kaféer.
51. Gastown med alla hippa restauranger där man kan äta och ta ett glas vin för en billig peng.
52. Att äta middag på fantastiska Five Sails och se hydroplanen landa och flyga iväg i hamnen utanför.
53. Den årliga "The Heritage Tour" med guidning av historiska hus i olika stadsdelar.
54. Potentialen för Strathcona att bli Vancouvers version av "Greenwich Village" (eftersom det är den enda genuint historiska stadsdelen som finns kvar och som inte exploaterats av penningssugna bolag än).
55. Att köpa ost hos Alice på "Les Amis des Fromages", världens bästa ostaffär (säger till och med besökande fransmän).
56. Sade jag Blenz?
57. Att tjuvläsa böcker på Chapters med en kopp kaffe från Starbucks utan att behöva köpa något.
58. Purdy's Hedgehogs.... seriously, finns det någon godare choklad, till och med om man jämför med Marabou? Min favorit!
59. Den lokala och säsongsbaserade specialitén "spot prawns". Lätta att koka för länge, men underbara när de fortfarande är fasta i konsistensen.
60. Att drömma om snow shoeing med efterföljande ostfondue på Grouse Mountain (jag har fortfarande inte lyckats ta på mig upp för Grouse trots att jag är inne på mitt 11:e år i Vancouver!).
61. Kaffestunderna med svenska maffian, alias föräldrarna, på Svenska Skolan på Scandinavian Centre i Burnaby.
62. Det svenska middsommarfirandet på Scandinavian Centre.
63. Julmarknanden på på Scandinavian Centre.
64. Luciafirandet på Scandinavian Centre.
65. SWEAs sillsexa (årets roligast fest, speciellt när jag inte måste vara värdinna och får njuta av att vara i någon annans hem)
66. SWEAs julfest, årets näst roligaste fest och med bästa och läckraste julbordet.
67. Den årliga sommarlunchen, arrangerad av avdelningen i Vancouver som tillhör den internationella organisation för älskare av Bourgogneviner, Chevalier de Tastevin.
68. Den internationella flygplatsen, YVR, där man ofta ser kändisar som flyger in för att göra filmer, och som sedan i olika intervjuer svär över allt regn i Vancouver (klassiker).
69. Radiopratarna på Virgin på morgonen. Får Thor och mig att skratta i kapp på vägen till skolan.
70. Den aktiva livsstilen där löpning, cykel till jobbet, gymmande, yoga, etc är så vanligt förekommande att man inte måste prata om det hela tiden.
71. Att septemberfesta på Okanagan-persikor, med söt juice som rinner ner över hakan när man biter in i dem.
72. Att man kan prata engelska in your own sucky way och vara helt normal!
73. Att man som invandrare är helt normal och tillhör en stor grupp av befolkningen. Anything goes!
74. Alla mina svenska vänner.
75. Alla mina europeiska vänner.
76. OK, alla mina kanadensiska vänner också då. Det är bara så mycket enklare att förhålla sig till européer som inte lider av pefektionsideal.
77. Tan tan noodles, gröna BBQade bönor, General Tao Chicken från Sczechuan Chong King på Broadway.
78. De miljövänliga kaffebönorna från det lokala företaget Ethical Bean.
79. Boken "The 100 Mile Diet".
80. Att Vancouver var en av de städer som höll ut längst utan ett "Housewives of Vancouver"-program på TV.
81. Bögkulturen som är färgstark och påtaglig, speciellt på Davie Street.
82. Att äta lunch på "Seasons" i Queen Elisabeth Park och njuta av den vidunderliga utsikten över downtown och bergen.
83. Den intensiva skönhet som 30 000 blommande japanska körsbärsträd längs Vancouvers gator skänker under ett par speciella veckor varje vår
84. Canucks!
85. Att man som svensk alltid har ett givet gemensamt samtalsämne med alla Vancoiveriter- våra duktiga svenska hockeyspelare!
86. IKEA i Richmond...... ASG*...... nej, jag bara skojade!
87. Alla fina och väl underhållna lekparker som sköts av Vancouver Board of Park & Recreation.
88. Öppna förskolor som drivs ideellt, som tex. West Side Family Place & East Side Family Place. Oaser för hemmaföräldrar som behöver samtal med vuxna och för barn som behöver lekkamrater.
89. Lululemon, ansvarig för många hemmamammors uniform i Vancouver.
90. De hyfsade priserna på Arc'teryx "outletten" i North Vancouver.
91. Michael Bublé från Burnaby.
92. Nickelback (OK, de är från Hanna, Alberta, men de bor faktiskt här!)
93. Kärleken till stan från de flesta invånarna. Väl exemplifierat förra året efter att staden slogs sönder och samman under Stanley Cup. Dagen efter tog många ledigt från jobbet för att städa upp efter huliganerna som skövlat vår vackra stad.
94. Läckra livsmedel på Urban Fair.
95. Arkitekten & svenskättlingen Arthur Ericksson, världsberömd för sitt uttrycksfulla sätt att spegla naturen i sina byggnader. 
96. Indien möter west coast på Vij's Restaurant..... en av mina absoluta favoritrestauranger
97. Sarah McLachlan.
98. Hellebore Hurrah, en årlig minifestival på Phoenix Perennials med fokus på all världens julrosor.
99. Den årliga filmfestivalen "DOXA" som firar dokumentärfilmandet.
100. Att jag har resten av livet att upptäcka nya saker som jag älskar i den här underbart charmiga stan!

Badkarspanik

Svensk-kanadensiska familjen firar påsk i stugan norr om Squamish under avsaknad av påskris och påskkärringar. Istället åker vi skidor, njuter av all snö och vackert väder med sommarlik temperatur. Längdskidor åker man till och med i shorts och t-shirt.

Barn & au pairer i spabadet på Spring Break.

Efter skidåkningen badar vi alla fyra i vår hot tub, s.k. spabad på svenska. Därefter badar barnen tillsammans i badkaret inomhus för att få bort allt brom från huden. I Kanada använder man inte klor i spabad, utan istället brom som är snällare mot huden och luktar lite mindre. För känslig barnhud är det bäst att tvätta av.

Plötsligt ropar Thor ut till mamma som gått ut i köket för att hämta något.

Thor: "Mamma, Wilde har dränkat sig"!

Mamma: "Nej, nej, Wilde har drunkat, heter det!"

Tystnad från badrummet.

Mamma: "Vad sade du, sade du?"


Ibland kanske jag borde tänka mer på vad de säger, än hur de säger det?

Jack, Wilde, Molly, Thor & Maja i vårt badkar
under Spring Break.

Varsågod, här har du mitt mammakort!

Ofta när jag betraktar min kanadensiska omgivning, där föräldradjungeln är tät av djupt engagerade mammor, suckar jag lätt och tänker att så där hyperstressad ska jag aldrig bli. Super moms, helicopter moms och nu det sista, tiger moms; jag har aldrig helt fattat hur någon orkar vara engagerad 24 timmar om dygnet att göra allt optimalt?

Jag älskar mina barn över allt annat, men behöver egen tid, där jag får vara självisk och ha roligt eller tycka att något är intressant utan att barnen är med. Dessutom tycker jag att det är OK att inte vara bäst på allt. Tvärsemot de nordamerikanska idealen, och till min kanadensiska mans fasa, uppmuntrar jag mina barn att vara medelmåttor i olika saker, om de bara tycker att det är kul att göra.

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Definitioner av mammatyper 

Super Mom - en exemplarisk mamma; också: en kvinna som sköter barnuppfostran, hushållet och samtidigt har ett heltidsjobb.


Helicopter Mom - kommer av ett citat från en tonåring i boken Between Parent & Teenager som publicerades redan 1969, "Mother hovers over me like a helicopter...". Helikopterföräldrar följer tätt efter sina barn. Precis som helikoptrar svävar de precis ovanför barnet, alltid inom räckhåll, ovasett om barnen behöver dem eller ej.

Tiger Mom - en kontrollerande mamma som pushar sitt barn för att lyckas med skolan eller hobbies (t.ex. den klassiska situationen med barnet som tvingas spela fiol av mamma).

_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _  

I Nordamerika säger man ibland att helikopterföräldrar är samma sak som curlingföräldrar. Men det håller jag inte med om. Medan det typiska curlingbeteendet verkar näras av ett heltidsarbete, som skapar skuld över att man som förälder inte har tillräckligt med tid för barnet, så verkar helikopterföräldrar ofta vara hemma heltid, med en lyckad f.d. karriär i bakfickan. Plötsligt omvandlas målsättningarna till att rymma en intensiv strävan efter det perfekta föräldraskapet. Jobbet är inte längre karriären; istället har barnet(n) blivit det. När curlingföräldern kompenserar sin frånvaro genom för mycket frihet och lösa ramar, fängslar helikopterföräldern barnet genom att aldrig låta det prova något som det kanske kan misslyckas med.

På skolgårdarna kan man fastna i många långa (och skittråkiga) diskussioner om hur man får barnen att sitta fint vid matbordet, disciplin, var man köpte barnens sista ekologiska bomullströjor, och hur sällan barnen får se på TV. Datorspel, barn som bits, har olika diagnoser, godis och chips diskuterar man mer sällan. En gång blev jag överfallen av en mamma till ett barn på Thors preschool som genast ville veta om mina barn fick se på TV och om de åt någonting annat än ekologiska grönsaker. När jag svarade att de visst fick se på TV och att jag uppmuntrade det för att jag skulle kunna få ta en kaffe i fred, samt att de sällan åt ekologiska grönsaker, såg hon ut som hon ville göra korstecknet framför sig.

Min upplevelse av utanförskap och att jag egentligen kommer från en annan planet (Sverige), är alltid påtaglig under dessa diskussioner, som jag allt som oftast försöker undvika genom att lämna och hämta barnen på ett snabbt och effektivt sätt. Men av och till träffar jag en sådan där superschysst mamma, som jag börjar prata med och som jag vill prata mer med. En mamma som också kollar mejlen medan barnen leker. Hon kanske till och med tycker att lekträffar är till för att föräldrar ska kan få sitta och prata ostörda. Kostcirkeln i hennes hus innehåller MacDonalds mat, godis, chips och, ve och fasa, vanliga besprutade grönsaker.

Problemet är bara att det kan vara svårt att veta hur man på ett smidigt och vältajmat sätt kan föreslå att man ska träffas igen? Nordamerikaner är, som jag redan skrivit några gånger, ett mycket mer socialt släkte än svenskar. Trots detta finns även här vissa regler i relation till hur och när man initierar kontakt. Man pratar först ett par gånger under barnens gymnastik/simning/tae kwondo/hockey/whatever. Sedan brukar den ena mamman föreslå att man byter mobilnummer genom att hon textar den andra.

Nu har nätverkandet mellan mammor förenklats av tryckerier och grafiska designers genom s.k. "mom cards". Igår sällade jag mig till massorna som beställde ett. Detta fenomen är ett visitkort med ens namn, vem man är mamma till (mitt säger alltså "Mom to Thor & Wilde"), mobilnummer och email. Adress lämnar man inte ut. Rent teoreriskt behöver man några gånger till på sig att avgöra om den andra mamman är psykopat och massmördare.

Smart, va? Nästa gång jag sitter och funderar på om jag ska erbjuda mitt mobilnummer kan jag diskret hala fram mitt snygga mammakort. Med det överräckt kan jag snabbt avlägsna mig på sant svenskt asocialt sätt och överlåta beslutet om en eventuell lekträff till henne.

Jag har bra erfarenhet av att hoppa på vilt främmande människor. En av mina bästa vänner, Aimee, mötte jag trots frånvarande mammakort på Gymboree (bebisgymnastik). Fast det hade varit bra mycket coolare om jag hade kunnat rama in våra första haltande kontaktförsök genom överlämnandet av ett mammakort.

Varför finns det inga Dad cards? Ja, det undrar jag också.

Nätet, min bästa vän

Min kompis Sofia från Örebro, f.d. dyklärare på ställen som Egypten, Malta och Västindien, numera boende i White Rock, BC, får mig ofta att skratta med sina finurliga observationer av svenskheten och omvärlden i allmänhet.

Först ett dopp, eller läsa DN på nätet?

När Sofias yngre jag, världsresenären, mötte andra svenskar som bodde utomlands, slogs hon alltid av hur många det var som var beroende av att läsa svenska morgontidningen på nätet, se filmer och serier på SVT.se, läsa tummade svenska pocketböcker som man bytt till sig och lyssna på nerladdad svensk musik. Nätet gör världen större, men även mindre. Speciellt för oss som bor långt bort.

Sofia brukade skratta åt svenskars förtjusning i allt svenskt, speciellt när de flyttat till en paradisö i Västindien. Hon förstod inte hur de orkade lägga så mycket energi på att hitta svensk underhållning när de sökt sig bort från Sverige. Nu har Sofia övergått till att skratta åt sig själv. Hon har nämligen blivit likadan.

De första åren man är utomlands letar man inte efter svensk media eller litteratur. Man vill uppleva sin nya kultur och smälta in i omgivning så gott man kan. Sedan kommer hemlängtan. Speciellt när man etablerat sig, och man en dag förstår att man kanske aldrig mer kommer att flytta hem. Det är då man som jag rutinmässigt börjar dagen med att läsa DN, och njuter av Nina Björcks nya klyftiga observationer. Idag om Karl Ove Knausgårds nyutkomna fjärde del av ”Min kamp”, där hon beskriver hur hon tack vare skönlitteraturen plötsligt förstår hur det är att vara en ung man med stora drömmar, lika stort ego och mindre förmåga att bygga relationer som varar.

Härligt, tänker och skriver jag med kaffekoppen brevid datorn, en regnig morgon i Vancouver. Jag hade lika gärna kunnat vara i Göteborg och njutit av välformulerade bokrecensioner vid frukostbordet där.

Kanske svaret till mitt och många andras utlandssvenskars beteende är att vi oftast inte söker oss bort från Sverige? Vi är äventyrslystnare än genomsnittet och söker oss ut i världen. Men till slut hinner ens nationalitet och längtan efter Sverige ikapp en, och man söker sig tillbaka med de medel som fungerar i ens utländska vardag. I det avseendet är nätet min bästa vän.