torsdag 28 juni 2012

Varg- eller älgjakt? Får man ställa den frågan?

Foto: Gråvargen (Canis Lupus).
Källa: Wikipedia
OK, nu sticker jag ut hakan med ett inlägg om något som jag egentligen inte kan mycket om.

Jag gissar nu. Jag är en svensk som bara råkar bo i Kanada. Ändå kan jag inte låta bli att fascineras över den svenska vargdebatt som pågått under de sista veckorna  p.g.a. den djurskötare som blev dödad av en varg på Kolmården, och undra vad de flesta kanadensare skulle ha sagt?

Kanada har trots sina enorma skogar också ett vargbestånd som har varit utrotningshotat. På 40-talet var gråvargen nästan borta i Nordamerika. Nu finns den igen och även här debatterar djurvännerna och jägarna till viss del. Det som komplicerar debatten är att det finns fler utrotningshotade djur t.ex. woodland caribous som vargen jagar och därigenom minskar antalet av ytterligare. Som vanligt är gas- och oljeindustrin den största störande faktorn, men eftersom vi har den regering som vi har, har man valt att fokusera på vargen som problem istället och föreslår därför vargjakt. Man måste ju visa att man gör något.

Jag är inte emot vargjakt. Jag är inte emot jakt överhuvudtaget om den förs av ansvarsfulla människor som älskar skog och mark, och inte drivs av hat mot djur. Människan kan vara del av det ekologiska systemet också. Men jag tycker det är helt otroligt när man tycker att man har rätt att traska omkring i en skog utan att behöva vara rädd för djur.

I Kanada dör folk varje år av vilda djur. Mest är det björnar som bokstavligen talat slår klorna i folk, men häromåret dog också en ung tjej efter att ha blivit attackerad av prärievargar. Men jag har aldrig märkt att detta skapat en  nationell debatt i media där stödet ökar för att skjuta rovdjur. Snarare pratar gärna kanadensare om de gånger de har mött på rovdjur, mest björnar, i skogen. Man anpassar också sitt beteende. T.ex. springer vissa med bjällror när de är ute i skogen för att varna speciellt björnar, och man ger sig inte gärna ut ensam.

I Sverige verkar motståndare till vargjakt stödja sig på påståenden om att vargen inte är farlig. Helt vad man stödjer sig på är jag inte helt klar över. Det verkar ganska uppenbart att vargen som ett av våra största rovdjur kan vara farlig och döda folk även om det sker sällan. Det fascinerar mig hur polariserad debatten alltid blir i Sverige mellan djurälskare och varghatare.

Just nu finns ca 200 vargar i Sverige. Varje varg dödar 50-70 älgar per år, vilket motsvarar 10 000-14 000 älgar per år. Detta ska jämföras med de 80 000 som landets ca 300 000 jägare skjuter per år. Det jägarna har problem med är att vargen dödar de yngsta djuren och på så sätt begränsar tillväxten med 60-80%. Men de siffrorna är baserade på beräkningar inom en viss areal. Om det blir för många vargar svälter de eller vandrar iväg till nya territorium.

Jag älskar älgkött. Men jag vill också ha en skog i Sverige där rovdjur får vara del av kretsloppet. Jag efterlyser en mittemellan debatt som handlar om vad för typ av natur vi vill ha i Sverige. En som helt styrs av människan eller en som sköter sig helt själv? Som den mittemellan människa jag är ser jag gärna att det fortsätter hamna någonstans mittemellan. Även om ett mer vargtätt Sverige skulle innebära att jag inte vågade släppa ut barnen själv på strövtåg i skogen med risk för att springa på en varg eller björn. Precis så som de flesta gör i Kanada.

Frågan för mig blir istället vilket ungefärligt antal vargar som vi kan leva med om vi vill fortsätta ha älgjakt?

3 kommentarer:

  1. Hej jag har en vargblogg (se länk). Du reflekterar. Varg ÄR farlig men dödsrisken i svenska skogar är mycket större av annat som blixten, getingar, fästingar, älgar, falla och slå ihjäl sig, gå vilse, dödas av elaka människor eller jägares vådaskott etc.. Problemet är inte varghat, det är ganska få som hatar vargar. Men fårägare tvingas till stora extra utgifter och merarbete för vargstängsel. Risken är får stor att ha okopplade hundar i vargrevir. Älgjakt försvåras och kan inte bedrivas som jägarna är vana vid. Markvärdena minskar av vargförekomst. Det är därför naturligt att de grupper som representerar jakt, jordbruk och markägare motsätter sig höga vargantal. Jag är genetiker och tycker högre vargantal är genetiskt negativt innan inaveln minskat. Det bedrivs ingen samordnad vargpolitik i landet och ingen vet var vargens tillväxt kommer att sluta. Förtroendet för att uppgifter om vargens relativa ofarlighet, som jag själv bedriver, minskar genom att den sas skulle vara ofarlig i djurparker också, vilket folket och djurparkerna själva nu plötsligt börjat betvivla och misstänka att tidigare skattningar varit inkorrekta. Jag tycker det verkar vara en ganska bra balans ungefär som du själv föreslår med några hundra vargar, och det kan sväljas av huvuddelen av de berörda (jägare, markägare, jordbrukare).

    Jag tycker du överdriver "oron" i Kanada även om björnarna är en verklig fara ibland. Jag har själv haft med väpnad eskort när jag gick i Kanadas skogar med fru och barn eftersom min fru insisterade (på ett ställe med björnförekomst och det stod varningskyltar på skolor och dagis att inte gå nära skogsbryn). Inser dock nu att det kanske inte bidrog så mycket till säkerheten eftersom det inte är lätt att få in ett omedelbart dödande skott på en anfallande björn och chansen är stor att det var en skenattack och man retar upp björnen genom att skadskjuta den så det blir en verklig attack.

    SvaraRadera
  2. "blixten, getingar, fästingar, älgar, falla och slå ihjäl sig, gå vilse, dödas av elaka människor eller jägares vådaskott etc.."

    Jag skulle gärna se lite statistik på detta, och källhänvisningar...

    I nuläget är förstås vargen inget reelt hot mot människan. Däremot är den förstås ett stark hot mot ett traditionellt leverne på landsbygden. Fäbodbruk och löshundsjakt, något som har månghundraåriga respektive mångtusenåriga anor och i mitt tycke är mera värt att bevara än kaffe latte och smarttelefoner, är redan omöjligt på många platser i vargbältet.
    Och då har jag inte ens nämnt den begynnande ekonomiska effekten av sjunkande fastighets- och jaktarrendespriser...

    Och i takt med att vargstammen ökar, vilket den gör i ganska rask takt just nu, kan situationen komma att förändras ganska snabbt. I synnerhet som tillgången på mat på "naturlig väg" blir allt mindre samtidigt som vargarna blir allt flera.

    200 vargar? Vart kommer den siffran ifrån? Staten satte för några år sedan, vilket man sedermera och helt traditionsenligt (se "vänstertrafikomröstning" och "kärnkraftsomröstning") struntade i, ett tak på 210 vargar. Ett tak som enligt de flesta förståsigpåare redan då var nått... Sveriges kanske mest sansade kännare, vargforskaren Olof Liberg, säger att vi nu har ca 300 vargar i Sverige. Lägg till det "mörkertalet", för inte ens med alla resurser i världen skulle man lyckas räkna in varenda varg, så har vi då kanske 400 vargar.

    Så då följer ett litet räkneexempel - I Värmland, sveriges vargtätaste län - fanns det 20 revir (alltså revirmarkerande par). I 14 (om jag minns rätt) av dessa kunde konstateras föryngringar. Säg fem valpar i varje kull, minus ett spill pga jakt och naturliga orsaker (jo, vargar dör faktiskt i förtid även utan tjuvjakt. De lever ett hårt liv!) på 50 procent, och nu räknar jag högt... Varje år... Det blir några vargar det...

    Och för den som är intresserad kan man ju ta en titt på statistiken över vargdödade hundar.
    Kramarna hävdade länge att det var jägarnas eget fel, som släppte sina dumma hundar i stora stygga skogen. Fast dom sista två åren har det hänt något... Nu är det inte längre bara jakthundar som stryker med, utan sällskaps- och knähundar som snappas upp mer eller mindre mitt framför näsan på husse och matte hemma på gräsmattan. Vad blir nästa steg, undrar man ju?

    Bodde jag i ett svårt vargrevir så skulle jag absolut tveka att låta spädbarnet sova middag i barnvagnen utanför huset... Eller vågar man låta sjuåringen gå ensam i vintermorgonen den där kilometern till busshållsplatsen (jo, det finns fortfarande barn som gör det!) när man ser varg inpå knuten och hör dom yla var och varannan kväll?

    Jag skall till sist kanske nämna att jag hyser själv varken varghat eller vargskräck. Men någon måtta får det vara.
    Allra minst borde det få beslutas i vargfrågan på lokal nivå. Bryssel och Stockholm bör inte få bestämma huruvida vi som bor på landet skall kunna fortsätta med kulturella gärningar som fäbodbruk och löshundsjakt. Eller så är de där så omhuldade öppna landskapen snart ett minne blott...

    Och det är ju inte som om att vi räddar en utrotningshotad art heller. Den eurasiska vargen, av vilken den svenska är en liten, isolerad och inavlad spillra, är synnerligen talrik österut.

    Och skall vi nu ha en "genetiskt livskraftig" vargstam i Sverige, då är det min fasta övertygelse att dom skall få etablera sig fritt i hela landet. Det duger inte att Värmland, Dalarna och Dalsland skall bära hela bördan, medans dom skjuts bot så fort dom visar sig söder om Vänern, norr om Östersund eller i närheten av Stockholm.

    SvaraRadera
  3. ... Slutligen kan jag hålla med dig om en sak - Debatten är våldsamt polariserad, och mycket förstås tack vare medias "hjälp". Någon medelväg tycks inte finnas, utan i tidningar och debattprogram ställs den ena rabiata dåren mot den andra... Nog tycker jag att det hela borde gå att debattera på ett sansat och balanserat vis. Men det ger ju inga tittarsiffror eller lösnummer.

    Och hur många vargar skall vi ha? Staten, EU och genetikerna har ju redan bestämt att den svenska vargstammen skall vara "genetiskt hållbar", men det kommer inte att fungera i praktiken, bl a av ovan sagda skäl.
    Någon naturlign invandring existerar inte, eftersom vi har hela renbeteslandet mellan Kaukasus och det svenska Vargbältet. Återstår då, för att det hela skall vara hanterbart, att hålla en konstgjord vargstam på kanske 100 individer vid liv med konstgjord andning i form av utplanteringar och helikopterförflyttningar till en kostnad som jag hellre såg skulle läggas på skola, vård och omsorg. När det inte ens finns pengar till mjölk i skolorna åt barnen, gamlingar får ligga och sova i sitt eget piss och högskoleutbildade sjuksköterskor tjänar sämre än en outbildad knapptryckare på valfri industri, då känns det lite konstigt, minst sagt, att lägga mlijoner och åter miljoner på att spåra vargar i realtid mha heltidsanställda vargspårare och GPS-sändare, söva, märka, flytta med helikopter och heltidsanställda vargforskare, flytta igen eftersom vargen gick hem, och igen eftersom den dumma vargen inte visste sitt eget bästa utan gick hem IGEN, ha piketstyrkor och helikopterteam i ständig standby under jaktsäsongen i Vargbältet för att "stävja tjuvjakt" osv...

    Vad är det egentligen för fel på Kolmården? Det är väl ett utmärkt ställe att åka till över helgen för lattesörplare som vill titta på varg? Stanna utanför hägnet bara - det har ju plötsligt visat sig att vargar inte är enbart gulliga...
    Annars är Kolmården och Nordens Ark två jättebra ställen att husera den svenska vargstammen på tycker jag. Då kan man ju dessutom ha genetiskt utbyte med varandra, utan belastning för skattebetalarna.

    SvaraRadera